Det finns dagar då jag kan skratta , vara glad och inte tänka på det alls. I slutet av dom dagarna blir jag ofta arg, ledsen och får dåligt samvete just för att jag varit glad, skrattat och inte tänkt på det. Det känns som en evighet sedan, två månader och två veckor. En evighet. Men mest så känns det inte verkligt, jag vet att det är det men det känns inte så. Jag låtsas hela tiden att det inte är verkligt, att du sitter där borta. En halvtimme ifrån i lägenheten med farmor, att ni är där tillsammans lika lyckliga som alltid. Det kommer alltid kännas så. Men det är inte så och det skrämmer mig. Mesta dels springer jag iväg från alla tankarna, men ibland går det inte. Tänk att en resa som är så kort gör att du nu finns så långt bort. mellan oss finns nu en hel värld trots att det bara var en sån kort färd.