För ett år sedan idag så var vi på väg till österrike, en skidresa som jag trodde skulle bli lika bra som alla dom andra vi gjort med kusinerna. Den blev inte riktigt som planerat, jag mådde inte bra, ville bara hem. tyvärr fortsatte det ett bra tag när vi kom hem, men jag kom förbi det, tog mig igenom det och fighta det. Stöd och hjälp fick jag från mina vänner och familj, som jag är så tacksam för. Jag var också kär i början av det året, ganska så mycket kär och jag trodde på det ganska mycket. Detta var tyvärr inte besvarat och jag föll åter igen, föll ner till botten och det tog väldigt väldigt lång tid innan jag reste mig. Återigen var det mina vänner som fick mig att må bra, mina vänner som stöttade upp mig när jag höll på att falla. Mina vänner fanns där och förstod mig. Sen tog jag mig över den storsta trösklen och jag började få dom ljusa och fina stunderna i mitt liv, det blev varmt och det blev sommar. Gick på ett välförtjänt sommarlov, för skolan gick bra, jag gick ut ettan med ett stort leende på läpparna. Jag gick ut ettan och tänkte att nu kan jag spenera mitt sommarlov med mina nya vänner. sommaren gick snabbt, gud så snabbt. Men sommaren var bra, hann kanske inte med allt det jag skulle vilja hinna med men jag hann med. Kroatien resan med familjen var skön, härlig, lugn och bara helt avslappnad. Kommer ihåg att mamma sa till mig "detta är kanske sista gången du reser med din familj" kommer ihåg att jag könde mig rädd då. Jag kände att jag ville vara lite, inte ville växa upp och bli stor. Jag ville alltid bo hemma, alltid resa med familjen, äta mina middagar med familjen, sitta en tråkig lördagskväll och äta godis och kolla film med familjen. Det var nu farfar började sjukna till på riktigt, det var nu sjukdomen som vi alla trodde skulle bli bra började. vid detta laget tänkte man inte så mycket på det, det skulle ju allt bli bra eller hur? skolan började och jag och mina vänner kunde inte förstå att vi började tvåan, tvåan på gymnasiet, var det inte precis vi började ettan och allt? men jo tvåan var det och det satte igång med dunder fart. Det tråkiga var att vi fem nu inte var tillsammans, vi hade valt olika och vi blev lite huller om buller. Men starka som vi är så fortsatte vi att vara vi fem, varför skulle vi inte? det var nu det roligade börja i skolan, det var nu som jag fick läsa vad jag ville. Det var nu vi valde det vi ville. Men det var trögt i början, det kändes som att dom började med alla dom tråkiga temanen så man blev skoltrött innan det börjat. Men skolan rullade på och det roliga kom, vännerna blev jag bara starakre med. Precis när jag kände att fan nu gillar jag mitt liv så blev farfar sämre, och det pekade bara neråt, der rulla bara utför. November månad vad svår och till sist orkade farfar inte längre inte vi i heller. Och igen föll jag, igen. Men jag försökte vara stark, mina vänner fanns, dom lät mig vara ledsen. Jag hade svårt med hur jag skulle hantera allt, hade ju aldrig varit med om det förut. viktoria stöttade mig riktigt mycket och jag började inse hur mycket vänner betyder, hur mycket man behöver dom. Det gick väldigt långsamt alltihopa. Sen kom julen, julen som jah älskar så mycket, men detta året kunde jag inte uppsaktta det på samma sätt, det var riktigt jobbigt för jag hade längtat så mycket. Julen blev inte desamma, men den blev bättre än jag trodde. Jag är så jävla gld för mina vänner, dom gånger jag känt lycka detta året har varit med dom, skrattar som ingen annan. Ler när jag tänker på alla bra stunder med dom. Nu börjar ett nytt år att se fram emot, vi blir 18, vi blir vuxna, nya chanser och nya möjligheter!