Allt spelas om och om i mitt huvud så kan lika gärna skriva av mig.

Redan när telefonen ringde klockan sju på morgonen visste jag vad som väntade, 
& min mammas ansikte när hon kom upp till mig förklarade allt.
Det kändes liksom som om det inte var sant, som om jag var i någon sorts dröm i hopp om att snart vakna upp. Tårarna började rinna redan då, men jag kunde inte tänka.
Jag bestämde mig direkt för att jag ville se honom en sista gång & bil färden dit kändes som en evighet.
 När vi kom in i rummet så sprängdes allt, jag såg honom ligga där, jag såg farmor, jag tittade bak på pappa.
 Allt bara kom på en och samma gång. Farfar såg väldigt fin och fridfull ut
 & jag tror han hade det jätte bra redan då. Han hade en jätte fin blomma i handen
 & dom hade gjort honom jätte fin. Det var skönt att kunna ta ett sista förväl
 & jag ångrar inte det en sekund även fast det var riktigt jobbigt.
Att liksom kunna ta hans hand en sista gång, se honom en sista gång.
Sen kom kusinerna & det blev en riktigt jobbig stund. Att sitta där & se hur ledsna alla var.
Men samtidigt som rummet var fyllt med så mycket sorg så gömde det sig en liten lycka där,
att för sista gången sitta där alla tillsammans. Att inte behöva prata för man visste att dom andra tänkte på samma sak. Att sen när man lugnat ner sig sitta & prata minnen med darriga röster.
 Att sen ta ett sista förväl var något av det svåraste, att lämna honom 
& veta att man aldrig mer skulle få se honom. Att pussa honom en sista gång på kinden,
 ta hans hand & sen vända ryggen till och gå. Försöker att tänka att han har det bra nu,
han har velat detta så länge. alla ska vi dö någon gång & nu var det farfars tur.
Han kunde inte dött på ett bättre sätt i heller, att bara somna in. 
& jag vet att vi kommer träffas någon gång igen, det är jag säker på. 

Det blir bättre om vi e' tillsammans
Så mycket bättre för oss allesammans